Emotionell intelligens, känslans intelligens eller EQ, som det i dagligt tal kallas, är ett begrepp som myntades för tio år sedan. Det handlar om samspelet mellan känslan och förnuftet och kan till skillnad från IQ inte mätas.
Lars H. Gustafsson, barnläkare och författare har skrivit en bok i ämnet. Om hur man vägleder barnet till att bli en känslomässigt tänkande människa.
Genom tydlighet och respekt är det möjligt att lotsa ditt barn rätt i känslornas värld och ge ditt barn emotionell intelligens.
- Känslans intelligens handlar inte bara om förmågan att känna utan lika mycket om det sunda förnuftet, det vill säga att tänka klokt, säger Lars H. Gustafsson.
Ett barn är redan från födseln en kännande människa även om känslorna till en början är outvecklade. En sju-månaders baby har en viss förmågan att känna med andra, bli illa berörd när någon annan är ledsen. Förmågan att tänka och reflektera samt att känna empati, har däremot inte utvecklats ännu. Det sker efter hand.
Det finns en grund från början men sedan är det helt beroende av vad barnet gör för livserfarenheter för att kunna utveckla de här egenskaperna eller inte.
Fyra intelligensområden
- Det första är förmågan att känna och att känna med andra.
- Det andra är förmågan till intuitivt beslutsfattande för att kunna använda sin känsla när man fattar beslut.
- Det tredje är förmågan att reflektera över sin känsla. Där kommer förnuftet in. Man handlar utifrån sin känsla. Sedan funderar man över om det blev rätt eller fel. Var det klokt eller inte? Varför känner jag som jag gör?
- Den fjärde punkten handlar om att påverka sin känsla. Genom att vara klok och tänka kanske jag inte blir så irriterad på en människa. Jag nöjer mig inte med att säga: "Det är personkemin, det går inte att komma överens med vissa människor." Istället arbetar jag med problemet så att jag till slut kan påverka min känsla.
Lära sig visa känslor
Vad är det då för egenskaper som barnet ska utveckla? Utifrån de fyra delarna som beskrivits finns det olika områden som ska växa fram successivt.
Förutom att kunna känna empati, att känna med andra, är det viktigt att man är tydlig inför andra och kan visa vad man känner. Ha förmågan att kunna säga ifrån, kanske med orden "jag blir ledsen när du säger så där".
En annan viktig egenskap, enligt Lars H. Gustafsson, är också förmågan att kunna skilja mellan falskt och äkta. Att utifrån sin känsla vara intuitiv och våga fatta beslut utan att ha alla korten på bordet.
Fantasifull blir bra beslutsfattare
Här är det viktigt att ha en 'inre teater' där man spelar upp vad som kan hända när man gör på det ena eller andra sättet. För detta krävs förmågan att kunna fantisera, som i sin tur sammanhänger med lek.
Ett barn som är duktigt på att leka, särskilt fantasi- och rollekar, brukar också bli en bra beslutsfattare.
Ytterligare en förmåga som är bra att ha är att kunna stanna upp och tänka sig för. 'Sova på saken' för att sedan kunna se problemet med nya ögon. Istället för att brusa upp och ta på sig skulden, kunna ha tålamod att ta sig en funderare på varför bästa kompisen sa det där som kändes så sårande.
Kanske kommer man underfund med hur den här personen resonerar och kan ta ett mer förnuftigt snack med kompisen dagen därpå. Då finns det också tid att reflektera över varför man själv reagerade som man gjorde.
Ha respekt för barnet
I sin bok 'Lotsa barn', som nyligen utkommit, ger Lars H. Gustafsson en mängd exempel på hur vi föräldrar kan tackla olika situationer i samspelet med våra barn.
Bland annat tar han upp ett exempel som handlar om att ha respekt för vad barnet känner. Man får inte banna barnet för sina känslor, men man måste få ifrågasätta hur barnet beter sig.
Han beskriver sexårige Kalle som olovligen leker med sin tioårige storebror Antons dator. Detta sker trots att man i familjen kommit överens om att Kalle bara får vistas i Antons rum och spela på datorn när Anton är där.
När Kalle bryter mot regeln blir Anton arg och svarar med att klippa till lillebror, som störttjutande springer till mamma och skvallrar.
Vad brukar man göra i ett sådant fall? När man ser sin gråtande lille Kalle kanske man riktar ilskan mot Anton för att han reagerat som han gjort. Man kanske säger; 'Det gjorde väl inte så mycket att han spelade lite på din dator'. Detta får till följd att Anton straffas för att han blivit arg och att han förmodligen aldrig mer kommer lita på några överenskommelser.
Peka men inte styra
Vad skulle man kanske gjort istället? Jo, talat om för Anton att man förstår att han blivit arg men samtidigt påpeka att man inte får slåss för den sakens skull.
Istället talar man om för Anton vad han ska göra nästa gång han finner Kalle i sitt rum, pillandes på datorn. Han får ta tag i Kalle, fösa ut honom från rummet och ge honom en rejäl utskällning.
Vår roll som vuxna är att vara en lots på kommandobryggan. Den som står bredvid och pekar men som inte styr. Vi får inte ta över fartyget.
- Vi vuxna ska använda den livserfarenhet vi har och våga vara närvarande och tydliga. Vi ska visa var vi står, vad vi kan och vet. Men vi får aldrig ta över. Det måste ske med respekt för kaptenens integritet, säger Lars H. Gustafsson.