Julia, som fick diabetes när hon var 6 år, har under ett års tid bedrivit kampanj för en resa till Indien.
Nu är hon 14 år och tycker att chartermålet Goa är en lagom utmaning. Frampå vårkanten bar det av med familjen.
Det blev en resa med sol, bad och spännande mat - men också en dramatisk färd till sjukhuset efter hemkomsten.
Resväskorna klarar precis flygbolagets viktgräns på 20 kg när vi väger in dem på Arlanda.
Vår allra största väska är fylld till hälften med pumpslangar, nålar och andra diabetesprylar.
Efter nio timmars flygresa och en skakig bussfärd kommer vi fram till det lilla hotellet, några hundra meter från den oändliga sandstranden.
Hotellet är enkelt, men vi har tagit reda på att det går att få kylskåp och luftkonditionering på rummet, så att inte insulinet förstörs av värmen.
-- Ni får kylskåpet i morgon, säger receptionisten, men när vi visar Julias pump, säger något om livsviktig medicin och ger litet dricks kommer kylskåpet inom tio minuter - i Indien gör dricks susen...
Vi stoppar in en vattenflaska i kylen för att kolla att den inte fryser under natten
- det skulle ju också kunna förstöra insulinet - och sätter på luftkonditioneringen för att få ner temperaturen i rummet.
"Vi kan skicka en doktor direkt"
Sofia, vår reseledare, har sagt att vi ska ringa direkt till henne på resebyråns kontor i Calangute om vi blir dåliga i magen.
"Vi skickar en doktor direkt, de vet precis vad som behövs."
För ett barn med diabetes kan en turistdiarré bli mer än bara allmänt obehaglig, så det är tryggt att veta att det finns läkare och svenska reseledare inom räckhåll.
Vi har förstås också rustat oss med allt som går hemifrån: vaccination med Ducoral, Acidophilustabletter för att hålla magen igång, stoppande receptfria tabletter samt Lexinor mot lite allvarligare magbakterier.
Och vätskeersättning om Julia eller vi andra trots allt skulle drabbas. Därtill våtservetter och desinficerande gel att smörja händerna med när vi ska äta.
Före resan bestämde sig Julia för att fortsätta använda pump och inte gå över till sprutor under resan. Men efter en första shoppingrunda nästa dag har hon 23 mmol i blodsockervärde, mot det normala mellan 5 och 10.
-- Oj, vad högt! Tänk om insulinet i pumpen blivit för varmt, säger hon oroligt och bestämmer sig för att gå över till sprutor - de ligger nu svalt och tryggt i kylskåpet.
Vegetariskt i stället för kött
Maten i Goa är en upplevelse. Julia är vegetarian och vi har undrat lite över hur det ska gå. Vi bestämmer oss alla för att äta mest vegetariskt - det känns också mindre riskfyllt än att äta kött.
-- I want naan bread and a Diet Coke.
Det är Julias standardfras på restaurangerna. Naanbröd görs i speciella tandooriugnar gjorda av lera. De smakar fantastiskt.
Men bäst av allt är ändå stranden. De varma vågorna från Arabiska havet rullar hela tiden in över den långa sandstranden.
Noggrann hygien
Indier är noga med hygienen, så turistmagar som säckar ihop är nog oftast inte restaurangernas fel. Som turist handlar det mer om att undvika sådant som dåligt vatten, färska grönsaker och glass.
Och med diabetes får man lägga till extra noggrann hygien när sprutor och blodsocker ska tas, för att undvika infektioner.
Värmen, solen och vår försiktighet med vissa rätter gör att en del dagar passerar med för lite mat - och kanske också för lite vatten. De sista dagarna känner sig Julia hängig och aptiten har försvunnit .
På väg till flygplatsen efter två veckors semester är vi oroliga för att Julia ska börja må illa. Chaufförerna i Goa vet var gaspedalen sitter, och då blir Julia lätt åksjuk. Väl inne på flygplatsen känner hon sig sämre.
-- Jag måste kräkas, säger hon när vi står i kön till säkerhetskontrollen.
Vi hinner inte få fram en plastpåse innan det börjar, på golvet mitt framför säkerhetsvakter och köande, trötta turister.
"Vågar vi åka hem?"
Alla möjliga tankar far genom huvudet: Vågar vi sitta på flyg nio timmar med en sjuk dotter som har diabetes? Vågar vi stanna kvar??
Vi tar oss igenom säkerhetskontrollen och sätter oss och vilar. Efter en stund får Julia lite färg i ansiktet och vi bestämmer oss för att riskerna med att åka iväg är mindre än med att stanna kvar.
Lättnaden är stor när flygplanet lyfter - och när Julia somnar efter en stund, utan att må dåligt. Blodsockret ligger bra!
På kvällen efter hemkomsten till Sverige får Julia den värsta känning ("blodsockerfall") hon någonsin haft. I två timmar ligger hon strax under 3 mmol, vilket är mycket lågt.
Om hon äter eller dricker sött mår hon illa, och om hon inte gör det sjunker blodsockervärdena ytterligare. Helst vill hon bara sova, men då kan hon hamna i koma - direkt livsfarligt!
Ambulans till sjukhuset
Inget hjälper, vi ringer 112 och en sjuksköterska kommer och ger Julia 10 ml glukos (sockerlösning) rätt in i armen.
Värdet stiger lite, men börjar sedan sjunka igen! Klockan är nu midnatt - och det är bara att åka ambulans till Södersjukhuset. Droppet kopplas på så fort hon kommer in.
Det blir ytterligare en natt på sjukhus, med dropp och gradvis ökad matlust. Något allvarligare fel på Julia är det inte trots allt.
Kanske var det någon lättare turistbakterie som gjorde att hon tappade matlusten de sista dagarna i Goa, troligen i kombination med vätske- och näringsbrist. Utan reserver i kroppen behövdes det sedan en ordentlig påfyllnad med dropp på sjukhuset.
Två dagar på sjukhus - var det ett pris som var värt att betala?
-- Ja, det var så himla härligt i Goa! säger Julia.