Skabb

Skabb sprids vid direktkontakt med någon som själv har skabb och ger en besvärlig klåda.

Skabbdjuret (som heter sarcoptes scabiei på latin) är ett kvalster, knappt ½ mm stort, dvs knappt synligt för ögat. Det gräver gångar (1-2 mm/dag) i huden där honan sedan lägger sina ägg, 2-3 ägg/dag. Dessa kläcks och mognar till nya kvalsterdjur på ett par veckor.

De smala, rodnade gångarna i huden kan ses framförallt på händerna eller fotsulorna, mellan fingrar och tår, men ibland också på armar, ben och i naveln. Småpojkar med klåda och utslag på penis kan också ha drabbats av skabb.

Klådan är oftast intensiv, i synnerhet på nätterna. Ofta tar det lite tid att förstå att det är skabb som orsakar klådan, många barn behandlas för misstänkt eksem, men utan att den behandlingen hjälper - besvären förvärras snarare.

Diagnostik:  

Om man misstänker skabb som orsak till intensiv klåda bör man söka på BVC eller hos husläkare för att få en säker diagnos innan man börjar behandla.

Läkaren letar efter skabbdjur och eller ägg i gångarna, dessa syns sedan tydligt i mikroskopet. När man fått diagnosen skabb är det viktigt att försöka ta reda på smittvägarna, så att alla som bär på skabbparasiten i omgivningen får behandling.

Behandling:  

Ibland är den som spridit smittan själv inte besvärad av klådan, och därför skall alltid samtliga i t ex ett hushåll samtidigt behandlas även om man inte har några symptom.

Skabb behandlas med receptfri lösning från Apoteket, Tenutex®. En eller två noggranna insmörjningar brukar räcka. Det finns också ett receptbelagt medel mot löss (Nix®) som fungerar.

Det är viktigt att hela familjen behandlas samtidigt. Det är också viktigt att kläder och sängkläder tvättas, där kan annars nya skabbkvalster hålla sig gömda i flera dygn innan de dör.

Efter behandlingen kan ibland klådan kvarstå i några dagar, men man är då inte längre smittsam och kan gå till förskola, skolan etc.

Barn under 1 år bör remitteras till hudklinik för bedömning och behandling hos hudspecialist.

Granskad december 2007